Tro och hopp är muskler vi tränar upp

Det är lustigt att det är så nära mellan orden hopp och hopp i vårt språk. För ibland krävs det att man känner hopp, och tro, för att faktiskt våra ta steget och hoppa ut i det okända.
För det är få gånger i livet finns som det några garantier för någonting egentligen. Mycket handlar istället om att väga risker och fördelar mot varandra och sedan ta ställning till om den eventuella belöningen faktiskt väger tyngre än den potentiella risken. Sedan är det bara att ta sats och hoppa.

I de allra flesta gånger så går det ändå någotsånär som vi har tänkt oss. Det kanske inte blir exakt så som vi har tänkt oss och det kan ta längre tid – men två av tre gånger så blir det nog ändå ungefär så som vi hade hoppats.
Sedan finns den där tredjedelen av gånger de det inte alls blir särskilt lyckat. De där tillfällena då det känns som att man till och med hamnar i ett sämre utgångsläge än när man började.

Det är framför allt i dessa tillfällen som vi behöver hopp och tro. Det är då vår mentala inställning egentligen är allt.
Ska vi orka resa oss upp, borsta av oss dammet och dra lärdom från det som just har inträffat? Eller ska vi välja att misslyckas? För misslyckande är ett val.

Har man växt upp med att tro på att livet alltid kommer att skicka utmaningar som det vet att du klarar av, då har man klart en fördel i livet. 
Det kan till exempel vara att man har gått på Vindruvan, en förskola i Norrköping som vilar på den kristna tron.
Här får eleverna inte bara lära sig att skriva, läsa och räkna – utan även att vi alltid är älskade. Detta gäller även, kanske framför allt, i de stunder då vi känner oss som ensammast.